Flygande bonden

Simmelsberga  Lantbruk      Dutra   Dutradagen   Dutraförsäljning   Bildgalleri

Försäljning   Belarus       Flygande bonden   Flygplan   Flygfältet   Modellflyg

Bed & Breakfast      Studiebesök      Karta    Gästbok

 

Christers pappa, Gunnar Esbjörnsson, gjorde sig under 1960-talet känd som den "Flygande bonden".

Från en artikel i Hänt i Veckan, 1971 :

Hör ni något som surrar kan det mycket väl vara "Flygande bonden" Gunnar Esbjörnsson från Kågeröd som är ute och luftar på sig. Det går inte fort -bara 30 km/t -men det räcker ju bra.


Från en artikel i Allers, 1963:

På Simmelsberga Gård, vid Kågeröd i Skåne, bor lantbrukare Gunnar Esbjörnsson, bonden som har flygning som hobby och ett mönsterjordbruk att leva gott på.

Man arbetar hårt på den stora gården, där Allers hälsat på mitt i den brådaste tiden på året, skördetiden.


Traktorerna brummar och skördetröskor och självbindare går hos Gunnar Esbjörnsson på Simmelsberga. Det är bråda dagar nu, för efter ett ordentligt regnande har solen äntligen kommit, och vem vet när den försvinner igen? Minuterna är dyrbara, man måste klara undan 170 tunnland medan vädret håller i sig, regnet kan komma på nytt, barometern inne på kontoret står på ostadigt, och slår vädret om till blöta igen får man vänta kanske en dyrbar vecka, innan skörden är slagen och den del som skördetröskan inte hinner gå över är stackad för torkning och tröskning.


Det sitter en tonårsgrabb vid den ena traktorn, en tioåring vid den andra. Vid den tredje sitter en gladlynt fyrtiofemåring, men skulle det knipa och annat jobb ta honom i anspråk finns det annat ungt folk som kan hoppa in och sköta en karls jobb vid ratt och spakar. Björn Esbjörnsson, fjorton år, manövrerar sin traktor som en hel karl, och tillsammans med kusinen Roland von Kern klarar de två ett beting på åtskilliga tunnland på en arbetsdag. Björn kör raka strängar, ska ni tro, hjulspåren löper jämnt och fint, och självbindarens haspa snurrar runt som ett Pariserhjul och skär säden som efter linjal. Pojkarna är inte så lite stolta över att de kan göra nytta för sig och över att de fått förtroendet att sköta invecklade och dyrbara maskiner.


Efter pojkarna och deras brummande och rasslande ekipage går Björns syster Birgit och kusinen Anita och ställer upp kärvarna. De har solen stickande rakt på ryggen, och bossen kittlar de bara armarna, men de jobbar undan så att svetten lackar, samlar ihop kärvarna i jättefång och stackar upp dem två eller tre tillsammans.


På andra sidan vägen knattrar en annan traktor med en skördetröska på släp. Vid traktorratten sitter en ännu mindre lantarbetare än Björn och Roland, nämligen Bo Esbjörnsson, tio år, svart om näsan av olja och gnuggning men lycklig och stolt. Grabben kör traktor som en hel karl och lyder kommandoropen från skördetröskans säckavtagare snabbare än många andra! Om det är skojigt att köra traktor?

-Ja vars, men det har jag gjort sen jag var sex, säger Bo och tar tag i ratten och tittar på honom däruppe på tröskan: Ska vi köra i gång igen nu?


Det är alltså ungt folk som Simmelsbergabonden Esbjörnsson använder i arbetet, unga men duktiga människor. -Ja, säger han själv när vi får en pratstund med honom inne på kontoret, ungt folk använder jag gärna bara det är duktigt folk. Ungarna är fina att ha när det gäller sådana saker som traktorkörning och annat där kan användas. Men det är naturligtvis mycket som de inte klarar. Över huvud taget har jag bra folk. Jag hyllar nämligen den principen, och har alltid gjort det, att en slöfock, han får lite mindre betalt, men en duktig karl får lite mer. När den dålige då ser att han får mindre betalt än den duktige och kommer och klagar så säger jag precis som det står i Bibeln om arbetarna i vingården: Du får ju vad du ska ha, vad har du då för orsak att bli avundsjuk på den som får mer? Och om han då lägger manken tilloch börjar arbeta på allvar och visar att han kan, ja, då får han lika mycket som den duktige. Men blir han arg och slutar, ajöss då med honom!

Gunnar Esbjörnsson är självotvivelaktigt att hänföra till kategorin duktigt folk.


Han är en driftig jordbrukare med moderna ideer, en jordbrukets storföretagare som inte skonar sig själv utan arbetar hårt från bittida till sent men som också föredrar att andra ska göra nytta för sig. Simmelsberga ligger i Kågeröds socken i Skåne, ungefär tre mil inåt landet från Hälsingborg och med Söderåsens skogsklädda höjder i ryggen. Gården tillhör mellanstolarna efter skånska begrepp: den är på 380 tunnland. För några år sen hade herr Esbjörnsson för övrigt två gårdar att sköta. Egentligen "satt" han på Lydinge, några mil därifrån, en härlig gård med jordar på 450 tunnland, men det var bara arrende.

När arrendet gick ut den 14 mars 1951 tog han familjen med sig och flyttade till Simmelsberga, som han hade köpt redan år 1946.


Under fem års tid skötte han alltså två stora jordbruk på en och samma gång, men det gick, till stor del beroende på att han hade folk som han litade på som förvaltare och arbetare på Simmelsberga men också på att han själv for i skytteltrafik mellan de båda gårdarna. Men en så modern och rationell man som Gunnar tycker inte om långsamma färdmedel. När han for mellan Lydinge och Simmelsberga f l ö g han! l ett eget plan där han själv satt vid spakarna.


Nu finns det två plan, en tvåsitsig Piper Cub och en fyrsitsig Miles Gemini, i den nybyggda maskinhallen där ena halvan fått mellanvägg och betonggolvoch därigenom blivit en alldeles utomordentligt fin hangar. Men herr Esbjörnsson vore inte den driftiga karl han är om han hade planen bara för nöjes skull -alldeles bortsett från att han knappast skulle ha råd till det. Ånej, de är investeringar som också måste ge avkastning! Det fyrsitsiga planet hade han uthyrt , en längre tid till ett företag som bedrev malmletning från luften -så tjänade han en slant på det. och det lilla, Piper Cuben, har han i sin flygskola! Jo men, det är flygskola på Simmelsberga också. Ibland med patron själv som lärare men för det mesta med annat flygskickligt folk - flyglärare från Ljungbyhed.


Det kostar 50 kronor i timmen att lära sig flyga, och det står bönder och bondsöner från hela Skåne i kö för att komma till Kågeröd och gå på flygskola! Utbildningen kostar så där 1500 kronor. Själv flyger Gunnar Esbjörnsson så ofta han har tid -det blir en liten sväng på en kvart mest varje kväll över ägorna. -Det är så bra med planet, säger han, och skrattar lite illmarigt, för man kan så bekvämt hålla reda på hur långt de andra bönderna häromkring har hunnit med sitt arbete, om rapsen är färdig att skäras, om djuren har börjat gå ute på bete om våren och så vidare. Nåja, skämt åsido, fortsätter han, dels är det en härlig avkoppling för mig att ha min lilla Piper Cub, som faktiskt inte kostar mig mer än en bil gör, dels har jag oerhört mycket nytta av den. Om någonting går sönder eller fattas på en maskin tar det ibland veckor innan man kan få den behövliga delen om man skriver till reservdelsfirman. Men jag sätter mig upp i Cuben och flyger in till Malmö, åker in från Bulltofta och handlar, tar spårvagnen ut igen och är hemma en halvtimme efteråt!


Han är över huvud taget mycket rationell, denne flygande bonde. Han är inte kommunal- eller rikspolitiskt intresserad -all tid och all sin kraft måste han ägna gården. -Detta är en stor gård, säger han, en gård vars avkastning både min familj och jag och de som jag har anställda är beroende av. Det går inte att driva ett lantbruk på en höft, allt måste vara noga uträknat varje insatt krona måste ge återbäring. Annars vore det ju meningslöst att driva gården. Jag har haft stora utgifter de senaste åren. När jag övertog Simmelsberga såg alltsammans bedrövligt ut. Uthusen och stallarna var i ett skick som trotsar all beskrivning. Innan jag nu fått alltsammans, eller i varje fall det mesta av det -ett ordentligt kostall ska också byggas -i prima skick har jag fått lägga ner över 300 000 kronor på ombyggnader, nya byggnader och en massa annat. Det är stora pengar som jag måste se till att få igen.


l år räknar jag med att kornskörden på de 170 tunnlanden kommer att ge cirka 2900 säckar, och eftersom varje säck betalas med ungefär 40 kr skulle det alltså bli runt tal115 000 kr. Så har jag 35 tunnland potatis, 40 tunnland åkersenap och 25 tunnland sockerbetor, och det ska väl ge en hel del förstås. Jag har en konstant besättning av 200 svin, men det är för att svinuppfödningen ska gå jämnt ihop för mig måste det bli en daglig bruttoinkomst på 800 kronor bara där, annars lönar det sig inte!.

Inkomstsiffrorna låter kanske stora, men avbränningarna är inte så små de heller: löner åt de anställda, amorteringar på byggnaderna, värdeavskrivning på maskiner och dylikt. Och något ska man väl ha som lön för mödan! Allt som rör gården och dess skötsel klarar Esbjörnsson själv av.


Men inne i "stugan", 21 -rumslängan, som är tiptop utrustad och moderniserad i minsta detalj, sköter fru Elsa Esbjörnsson spiran. Och hon gör det med den äran. När man ber henne berätta hur hon disponerar sin dag och bär sig åt för att hinna med allt arbete slår hon först ifrån sig och förklarar skrattande att hon visserligen har "lite grann" att göra men inte är det så farligt heller.


Men när hon redogör för hur arbetsdagen gestaltar sig så låter det så här: -Jag går upp klockan tio minuter i sex varje morgon. Klockan sex är jag nere i köket, för det ska lagas gröt, choklad och kaffe till cirka femton personer: mig själv, min man, fyra barn, lantbrukseleverna och tillräckligt anställda som äter här. Klockan halv sju äter alla vid dukat bord. Sen ska tio smörgåspaket göras i ordning, och när karlarna har gått ska det diskas. Innan det är dags för middag, klockan tolv, ska huset städas. Jag bäddar och städar själv varje dag och har storstädning på fredagarna. Men då har jag förståss lite enklare mat, för man hinner ju inte med allting...


-Nåja, så är det middag vid tolvtiden, som sagt. Det går åt ungefär tio liter potatis om dan.

Jag brukar vara färdig med disken vid halvtvåtiden, och sen måste jag ägna ett par timmar åt tvätt -jag tvättar kemiskt också, för det är ju så enkelt! -lagning och strykning. Vi skickar visserligen bort ungefär 120 kg vittvätt i månaden, men den kulörta tvätten, det brukar bli 70- 80 kg, den klarar jag själv.

Vid femtiden börjar jag rusta till kvällsmat. Det är alltid lagad mat, för karlarna är ju hungriga efter det hårda arbetet ute. Och sen är det disk igen.


Jag brukar vara klar vid sjutiden, men sen bjuder jag nästan varje kväll våra lantbrukselever på kvällskaffe på deras rum, och så är det ju flygeleverna förstås som kommer och ska ha sig en kopp kaffe de också...

Som sagt, den här arbetsdagen, lik så många andra, tycker fru Esbjörnsson egentligen inte är något att tala om. -Snälla ni, säger hon, jag har både diskmaskin och tvättmaskin och hushållsassistent och kylskåp och frysbox och en serveringsvagn, som jag faktiskt själv ritat och låtit bygga och som jag kör in all mat och allt porslin på mellan kök och matrum! Det går som en dans alltsammans!


Visst kan det bli lite jäktigt ibland, vi har ju rätt ofta främmande i maten, och lördagar och söndagar är det alltid en massa folk här, men med god organisation går det! Fast nog skulle det vara roligt att få sätta sig en kväll efter kvällsmaten och läsa en bok -jag vet inte när jag fick tid till det sist! Säger fru Esbjörnsson och hastar i väg ut till köket. Det börjar dra ihop sig till kvällsmat, och snart ska dussinet karlar sitta kring bordet och lägga för sig portioner efter en hård arbetsdag.


Står sig nu bara vädret blir det lika hektiskt några dagar framåt. Men sen är skörden bärgad, och skördetröskorna har gjort sitt. Därpå bär det iväg till kvarnen, skörden är slut, och andra uppgifter väntar. Det finns mycket att göra på en stor gård, och det ska göras ordentligt. -För annars blir det ingen mening med det, säger Gunnar Esbjörnsson och går med stadiga kliv bort till sin lilla Piper Cub för att ta sin sedvanliga kvällspromenad i luften.


slut

I filmen Traktorer och Lantbruk på Simmelsberga Gård visas livet på gården, från 1950-talet och framåt.